Och hvad han har lagt det måste
uti evighet bestå!”
II
Vid Fyris strand, i glada
ungdomsstaden,
Där fosterlandets söner sig
forsamla
Till ädel täflan inom andens rike
Der vetenskapen öppnar sina salar
Och konsten hägrar med sin rika
tjuskraft
Och sången klingar än i sena
kvällen
Där återfinna vi den forne pilten
Från herdetjället i den höga
norden
Han, som för syskonskaran höll
sin första
För lifvet så betecknande
predikan.
En högrest yngling med de rika
lockar
Kring pannans hvalf, och
sällspord lif i blicken
Han möter oss, men icke på arenan
För lärda täflingar, nej, i den
tysta
För allas undangömda kammarn.
Där kämpar han en högre kamp än
tidens
För ovisst mål och jordisk pris,
hvars lager
Så ofta vissnar, innan sol är
bärgad.
Ett obeskrifligt svårmod tryckt
sin stämpel
På hvarje drag utaf hans öppna
anlet,
Ej studier, ej vänners bref, ej ordet,
Det gamla ordet, nyss så högt
värderadt
Så ljufligt njutet uti Norrlands
skogar
Bland dyra nådesyskon, kunde
skingra
Den tunga natt, som spänt sin
mörka vinge
Utöfer friska, ungdomsvarma
hjärtat.
Det var en tid lik Luthers uti
Erfurt,
Då i den trånga, tysta
klostercellen
Han låg i stoftet, kämpande med
Herren.
Så här Rosenius – vårt hemlands
Luther!
Han bedt om kraft, ej ljus åt
honom skänktes
I samma mått, på samma tid han
tänkt sig,
Ja, då den underlige Herren
gjorde
Hvad i sitt ord han sagt seg
vilja göra,
När han sin tjänare begynte leda
På vägar, hvilka denne icke
kände:
Då vaknade uti hans unga sinne
De ”hemska tvifvel”, hvarom själf
han skrifvit,
JA, tvifvel på Gud, som skapat
världen
På bibeln och dess evigt fasta sanning,
På en försonad, huld och nådig
Fader,
Som hör och bönhör sina barn i
nöden
Och älskar dem med evig
faderskärlek.
Lik Jakob vid det trånga vadet
Jabbok,
Han brottades den långa, mörka
natten,
Till dess hans egen starkhet blef
så bruten,
Att den gick upp allena uti
Herrens,
Och han för hvarje dag behöfde
lefva
Af nåden blott, Guds fria nåd i
Kristus
Ej underligt om kampen räckte
länge,
Om degelen måste vara het, då
Herren
Här ville bilda sig ett utvald
redskap,
I nödens skola helgadt och
bepröfvadt.
Den lärare, som skulle leda andra
På salighetens väg, behöfde smaka
I högre mått så nödens djup som nådens.
Den herde, som med äkta
herdesinne
Behöfde själf från kulorna i
öknen
Sig skulle vårda , om den klena
hjoden,
De leoparders berg och lejons
boning,
Bli lyftad upp på öfverherdens
axlar
Att såsom helt förlorad saligt
frälsas.
Den tröstare, som skulle bringa
tusen
Hugsvalelse i syndnödens klyftor
Och veta tala med de trötta
själar
Den rätta tid – han måste själf
ha druckit
Ur Herrens tröstebägare i nöden;
Liksom det står i allra högsta
mening
Om honom, som vår synd uppå sig lade:
”Däraf att själf han varit pint
och frestad,
Han kan och hjälpa dem, som ännu
frestas.”
Så fostrades i Herrens egen skola
Vid bön, anfäktning och vid bibelordet
(Ett treblad, hvilket enligt
Luther bildar
En teolog utaf det rätta slaget)
Den man, hvars namn i Skandien af
tusen
Välsignas under tack och lof till
Herren.
III
Har du vandrat öfver fälten nogon
majdag klar och varm,
Har du sett den späda grönskan
spira upp ur jordens barm,
Har du skådat lundens knoppning
och den lösta flodens språng,
Har du lyssnat till den glada
fågelskarans hemkomstsång?
O, då vet du hvad en vårdag i den
höga norden är,
Och då anar du måhända hvad det
löftet innebär:
”Ödemarken skall ock glädjas,
blomstra som en lilja än
Libanons og Karmels skönhet
Herren gifva skall åt den.”
Också vi en sådan knoppning skåda fått med fröjd och hopp,
Löftesrik den späda brodden
skjutit blyg ur jorden opp,
Andens varma sommarfläktar
örtagården ljuft berört,
Turturdufvans röst man åter här
och där i bergen hört.
Herrens är det stora verket – hvilken
man med all sin kraft
Gifver väl åt minsta frökorn lif
och växtlighet och saft?
Öfver allt och öfver alla råder
ju allenast Gud,
Hvem han vill i nåd han väljer til
sin man, sitt sändebud.
Han är rik utöfver alla, rik i
sina redskap ock,
O, må vi med vördnad skåda på
hans dyra vittnesflock!
Hvarje tjänare sin gåfva liksom
sin mission har fått,
Men hvad han hos alla söker, det
är trohet, trohet blott.
Dock, om nu vi skulle vandra
spörjande ibland vårt folk:
Hvem har Herren här bland eder
brukat til sin viljas tolk?
”Hvem har framför många andra
framlagt nådens lära klar?”
Skulle tusen röster svara: ”Vår Rosenius det var!”
Hörom då: I låga stugan sitter
där en åldrig man,
Som det hårda knappa brödet blott
med nöd förtjäna kan.
Men ur blicken strålar likväl
frid, förnöjsamhet och hopp,
Ty till en barmhärtig Fader
tillitsfullt ha skådar opp.
”Hvaraf denna frid, du gamle”,
spörja vi med undran stor,
”Jo, på Herren Jesus Kristus,
trots all skröplighet, jag tror.
Syndabördan nu ej längre hvilar
på min krökta rygg,
Gud har kastat den på Kristus,
därför är jag fri och trygg.
Länge nog jag gått och suckat
under Moses tunga staf,
Sökande med egna krafter lyfta
samvetsbördan af,
Men den blef blott tyngre, tyngre,
tills jag i en salig stund
Höra fick det dyra ordet om ett
evigt fridsförbund.
Vid en sammankomst där borta uti
kyrkobyn vid än
Läste man i ”Pietisten” om
”förbundet med Guds Son”
Och den nya lag som gäller än för
Sonens barn – och se,
Bördan föll från tyngda skuldran,
och jag måste saligt le.
Sedan dess, hus annorlunda har ej
allt gestaltat sig,
Hvad som förr var tungt och
bittert är nu lätt och ljuft för mig
Herren vare lof för gåfvan af en
lärare, som vet
Tyda för oss höjden, djupet utaf
nådens hemlighet.”
Hörom ock den unge pastorn, af
Guds frid delaktiggjord
I det öfverfulla templet fritt
förkunna nådens ord
För de tusende, som komma mången
gång från fjeran trakt
Gripna utaf ordets sanning och af
evangelii makt.
Hörom honom fritt bekänna: ”Länge
jag i blindhet gick,
Djärft predikande en lära, hvaraf
lif dock ingen fick
Talande om tro och bättring,
gärningar och goda verk,
Men förgätande att grunden är
blott Kristi gärning – märk!
Nitisk mot den mya läran stod jag
där så stolt och stark,
En ortodoxiens kämpe på
förnuftets frusna mark;
Men hvad under, Herren fann mig,
bragte mig till korsets fot,
Med ett blad af ”Pietisten” han
mig fångat i sin not!
Några ord ur Romarbrefvet med
förklaringen deraf
Väckte mig till ny besinning af
hvad Gud med Sonen gaf,
När det heter: Genom honom vi förlikningen nu fått,
Allt är botadt i den ene – allt är genom honom godt!
Hvad jag förr ej sett, jag såg
nu, glad, förundrad, blygselfull;
Sedan dess väl många stormar sökt
min fridsgrund slå omkull,
Men den står dock fast, ty Herren
själf i nåd har lagt den så,
Och hvad han har lagt det måste
uti evighet bestå!”
Hörom ock de dyra vittnen som
utur vårt folk gått ut
Med det fria bjudningsordet,
lyssnom nu på dem till slut,
När i stilla brödrakretsen lätt
den frågan springer fram:
”Broder, säg, hur fick du blicken
riktad på Guds dyra lamm?”
O, hur ofta ljuder svaret på ett
sådant spörsmål än:
”Länge jag rannsakat skriften och
ej funnit ljus i den,
Men till slut en gyllne nyckel
uti nåd mig gifven blef:
”Gud ske lof för ”Pietisten” och
dess kära Romarbref!”
Ja, så kunde än vi spörja och
alltjämt få samma svar,
Vittnande om hvilken dyrbar gåfva
oss den skriften var,
Mänskohjärtats labyrinter läggas
frami dagen där,
Men än mer den nåd, som evigt
väldig öfver synden är!
Dock, ej blott det skrifna ordet, som på duvovingar flög
Och hvaraf så månget hjärta lif
och kraft och näring sög,
Vittnar om Guds nåd og gåfva;
därom vittnar lika fullt
Ock det muntligt sagda ordet,
ledande och fadershuldt
O, hvem lefver ej i minnet dessa
stunder som igjen,
Då man samlades kring ordet inom
slutna dörrar än,
Eller midt i arbetsveckan
skyndade til ”Betlehem”
För att stärkas uti loppet mot
ett nytt Jerusalem.
Gud ske lof för hvad han gifvit!
Gåfvan står ännu oss kvar,
Fastän trogne såningsmannen re`n
sitt värf fullbordat har!
Luther är ej død – han lefver än vid
folks och troners fall,
Så Rosenius i norden efter sekler lefva skall.
IV
Mognande axet
Sakta sig böjer
Redan för höstens
Lättaste vind,
Hvitnande skörden
Bärgas med glädje
Uti de fulla
Ladorna in.
Pröfvande lärarn,
Mognad i striden,
Tröttad af öknens
Brantar och djup,
Lutar förtroligt
Grånade hjässan
Sakta mot Mästarns
Trofasta bröst.
Ånnu med bruten
Stämma han talar,
Talar om Sions
Glädje och tröst,
Pekande stadigt
Hän på den ende,
Som för oss alla
Gifvit sitt lif.
Ljuvflig hans svansång
Ännu oss bringar
Toner af lofsång,
Glädje och hopp!
Etthundratredje
Psalmen af David
Gaf åt hans hjärta
Uttryck därvid.
Stilla, som solen
Sjunker i väster
Sjunker det trötta
Hofvudet ner.
Fridfullt, som vågen
Somnar vid stranden
Sluter i kvällen
Ögat sig till.
Söker sig stilla
Tåren den sista
Väg utfor kinden
Än liksom förr,
Bryts dock, som droppen
Brytes mot solen,
Strax i ett saligt
Leende frid.
Icke för ovisst
Mål har han kämpad,
Icke på svekfull
Grunn har han byggt.
Hva som i lifvet
Tröstat hans hjärta,
Var ock i döden
Ännu hans tröst.
Jesus allena
Allt uti alla,
Människan ringa,
Nåden blott stor:
Sådan var läran
Städs han förkunnat,
Pauli og Luthes
Lära det var.
Under den gröna
Daggstänkta mattan
Hvilar den trötte
Pilgrimen nu,
Men de som många
Undervist hafva,
Skola som stjärnor
Lysa en gång.
O, må den ädla
Säden han sådde
Blomstra och mogna
Härligt i frid!
Ordet var Herrens,
Därför det icke
Åter skall komma
Utan sin frukt.
Blåse en pingstvind
Kraftfull och ljuflig
Genom vår svenska
Sion ännu!
Hvile Guds Ande
Städs öfver Norden,
Samlande nya
Skördar åt Gud!