fredag 23. desember 2011

Vi er rike som tror på Jesus



1. juledag 1979 skrev far et lite notat om det å være rik i Gud. Far var da 55 år. Dette skal være min julehilsen på bloggen i år.

”Me er rike me som trur på Jesus:

Men det som var en vinning for meg, det har jeg for Kristi skyld aktet som tap. Ja, jeg akter i sannhet alt for tap, fordi kunnskapen om Kristus Jesus, min Herre, er så meget mer verd. For hans skyld har jeg tapt alt, jeg akter det for skrap, for at jeg kan vinne Kristus og bli funnet i ham, ikke med min egen rettferdighet, den som er av loven, men med den jeg får ved troen på Kristus, rettferdigheten av Gud på grunn av troen, så jeg kan få kjenne ham og kraften av hans oppstandelse og samfunnet med hans lidelser, idet jeg blir gjort lik med ham i hans død – om jeg bare kunne nå fram til oppstandelsen fra de døde! Fil 3,7-11

Dette skjer for at deres prøvede tro, som er langt mer kostbar enn det forgjengelige gull – som jo lutres ved ild – skal finnes til lov og pris og ære ved Jesu Kristi åpenbarelse. 1 Pet 1,7 Troen på Jesus er mer verd enn all verdens rikdom.

Han aktet Kristi vanære for en større rikdom enn skattene i Egypt, for han så fram til lønnen. Hebr 11,26

Jeg har stridd den gode strid, fullendt løpet, bevart troen. 2 Tim 4,7 Slutten på Paulus sitt liv.

For hva gagner det et menneske om han vinner hele verden, men tar skade på sin sjel? For hva kan vel et menneske gi til vederlag for sin sjel? Mark 8,36-37

I dag er en frelser født. Takk og lov!”


God jul!

tirsdag 20. desember 2011

Visdoms nådegave


Sigrid og Hartvig Skartveit ca.1990

Misjonslederen Hartvig Skartveit rundet 90 år 14. desember 2011. Helsa hans skranter, men tanken er klar.

Hartvig er fra Halsnøy i Ryfylke. Han har reist som forkynner i Stavanger krets av NLM og var kretssekretær i Namdal krets i noen år. De siste årene før han ble pensjonist, var han foretningsfører ved kretskontoret i Stavanger.

På Hartvigs 90 års dag hilste Kåre Eidsvåg jubilanten. Han sa blant annet at Hartvig hadde visdoms nådegave. Det har jeg også erfart. Hartvig var god å rådføre seg med. Han var klartenkt ut fra Guds ord.

Jeg har samlet noen sitat etter Hartvig, som kan være vel verd å grunne på:

* Det er Guds Ord som er autoriteten, ikke forkynneren. Dette skal gi forkynneren stor frimodighet, men også ydmykhet.

* Det er viktig at vi ikke kutter ut Gud i forkynnelsen: ”Og dette er det evige liv, at de kjenner Gud, og Han som Han utsendte, Jesus Kristus.” Mange forkynner ”bare” om Jesus, men ikke hvorfor vi har bruk for Jesus; Fordi vi har med en hellig Gud å gjøre.

* Mye av forkynnelsen er bare opptatt av livet på denne siden av grava. Guds ord er mest opptatt av evigheten. Dette savner jeg i forkynnelsen.

* Vi må ikke miste vekkelsestonen i forkynnelsen.

* Vi kan lære nesten alt. Vi kan lære Bibelen utenat, vi kan lære troslæren og kristelig vandel. Men vi kan ikke lære vitnesbyrdet. Det er noe vi må erfare i livet! Vi kan heller ikke lære oss til ei nådegave, den er gitt de troende av Gud.

* Djevelen anklaget og uroet meg om natten slik at jeg ikke fikk sove. Nå har jeg funnet en ny sovemedisin. Jeg viste anklageren til Kristus og ba han ha seg vekk fra meg. Djevelen er avvæpnet ved at lovens krav til meg ble utslettet på korset.

fredag 16. desember 2011

Et dårlig råd


Avisen Agder gir på lederplass 16.12.11 tre kristne menigheter i Flekkefjord et klart råd. Men rådet er særdeles dårlig.

De tre menighetene arbeider for å etablere en kristen grunnskole i Flekkefjord. Dette faller avisens leder tungt for brystet. Rådet avisen gir menighetene, er å droppe planen om en kristen skole. Begrunnelsen er at en slik skole ”vil være fullstendig ødeleggende for den offentlige skole.” Oppfordringen er videre at uenigheten (om kristne spørsmål) heller må ”bli en del av voksenopplæringen.”

I følge menneskerettighetene, og også Guds ord, er det foreldrene som har hovedansvaret for barnas opplæring og oppdragelse. Derfor er foreldre i sin fulle rett til å gi barna en annen skolegang når det offentliges tilbud strir mot foreldrenes ønsker.

Den offentlige skole er ikke noen kristen skole, men allmennreligiøs. Det betyr ikke bare at kristendomsundervisningen er byttet ut med religionsundervisning der alle religioner presenteres som like sanne. Det preger også all annen undervisning, som for eksempel naturfag og historie. Det er enda mange gode lærere i den offentlige skole, som prøver så godt de kan, å gi en kristen opplæring. Men de har lovverket imot seg.

At avisen vil at barna skal oppdras i allmennreligiøsitet, for deretter selv å velge religion når de blir voksne, tyder på manglende innsyn både i pedagogikk og kristen lære. Den opplæring og oppdragelse barna får som små, er med å prege dem for livet. Som kristne ønsker vi at barna skal få en kristen oppdragelse, ikke humanetisk eller allmennreligiøs.

Det er derfor naturlig at kristne grunnskoler nå dukker opp flere steder i landet. Det er godt at foreldrene tar på alvor den rett de selvsagt har overfor sine barn. Jeg vil derfor takke de menighetene som har tatt dette initiativet, og ønske dem lykke til. Det er barna som må være i sentrum, ikke den ytre organiseringen av skolen.

Så må det være deprimerende for lærerne i den offentlige skolen å lese hvor lite tro Agder har på den jobben de gjør. Agder skriver rett ut at hvis det blir opprettet en kristen grunnskole, vil det være fullstendig ødeleggende for den offentlige skole. Det er nesten ikke til å tro.

Erfaringen viser heldigvis noe helt annet. Opprettelsen av kristne skoler virker skjerpende på den offentlige skole. I tillegg viser også erfaringen at mange ikke kristne foreldre ønsker barna sine inn på kristne skoler. Resultatet blir derfor ikke splittelse, men et bedre tilbud for de ulike foreldres ønsker.

tirsdag 6. desember 2011

Vi kan stole på Bibelen!


Bibelen er ei helt spesiell bok. Den er skrevet av mange ulike forfattere, men innholdet er Guds. Fra første bokstav i Det gamle testamentet til siste bokstav i Det nye testamentet er innholdet gitt av Gud selv.

Denne sannhet har djevelen satt alt inn på å fornekte, helt fra Adam og Evas tid. Han sådde tvilen i deres sinn, ved å spørre ”har Gud virkelig sagt?” Den onde frukt av dette spørsmålet er syndefallets dramatiske realitet.

Gjennom hele historien etter Adam, har spørsmålet vært like forførende. Guds menighet har i alle år måttet ta oppgjør med vrang lære. De siste 150 år har den liberale teologi stått fram med sin bibelkritikk, og vunnet stadig større terreng. De aller fleste teologiske læresteder har en undervisning preget av den historisk kritiske metode. Her bøyer en seg ikke for Bibelen som Guds ord, men forsker på Bibelen som ei hvilken som helst lærebok i historie.

Fruktene er nedslående. Bibelens tale om himmel og helvete blir fornektet. Jomfrufødselen og Jesu legemlige oppstandelse blir av mange benektet. At kvinner ikke kan være hyrder og lærere(eldste), har Guds folk vært samstemt om fram til moderne tid. Bibelfornektelsen har snudd opp ned på dette, slik at det i dag er få som lærer i samsvar med Guds ord på dette området.

Bibelkritikken har også slått sterkt inn over etikken. Selv om Guds ord sier at seksuelt samliv hører til i ekteskapet mellom en mann og ei kvinne, og bare der, lærer stadig flere at heterofile og homofile samboerforhold er akseptabelt ut fra ”kristen tenkning”.

Et siste eksempel på vantroen mot Guds ord, er behandlingen av selve teksten. Deler av innholdet blir karakterisert som legender. Andre hevder at Bibelen inneholder Guds ord, men er ikke Guds ord i sin helhet. Vi må lete etter tekster som er sentrale for vår tro, mye av det andre kan vi bare la ligge, er en holdning vi stadig møter.

Hva sier Guds ord selv? Bibelen sier at ikke en tøddel av Guds ord skal forgå.(Mat 5,18) Jesus kalles selv for Ordet(Joh 1,1; Åp 19,13) Videre sier Bibelen: ”Hele Skriften er innåndet av Gud og nyttig til lærdom, til overbevisning, til rettledning, til opptuktelse i rettferdighet” (2 Tim3,16) Hele skriften!

Hva med vanskelige tekster som det er ulike tolkninger til? Bibelens anvisning er at uklare tekster skal tolkes i lys av klare (2 Pet 1,20-21). Et eksempel er spørsmålet om gjengifte. Her er alle tekster, bortsett fra en, helt klare på at gjengifte ikke er tillat (f.eks Mark 10,11-12, Luk 16,18; Rom 7,3; 1 Kor 7,11). En tekst (Mat 19,9) kan muligens synes å åpne for gjengifte når den ene ektefellen har vært utro. Da må dette verset sees i lys av de mange klare.

Guds ord er blitt til ved at profeter og apostler har fått en helt spesiell autoritet til å skrive ned Bibelens ord, inspirert av Den Hellige Ånd. Derfor er det Gud selv som taler gjennom sitt ord. Han kommer med sterke advarsler mot å trekke fra eller legge til. (Åp 22,18-19)

For Guds folk er det en stor velsignelse at vi har fått Guds ord og at dette Ordet er Sannhet. Vi skal slippe å granske for å finne ut hva som er Guds ord og hva som ikke er det. Hvilke av løftene som gjelder og hvilke som bare er menneskeord. Vi kan stole på at Jesu liv, lidelse, død og oppstandelse gjelder til frelse for hver den som tror. Jesus bekrefter det ved å kalle seg selv både Sannheten og Ordet. ”Himmel og jord skal forgå, men mine ord skal slett ikke forgå.” (Luk21,33)

Kirkefader Augustin har sagt følgende om vår holdning til Ordet: ”Ved inngangen til Skriften er det så lavt at en må bøye seg.” La oss bøye oss i takknemlighet. Vi kan ha full tillit til Bibelen.




torsdag 1. desember 2011

Lina Sandell om Rosenius

Carl Olof Rosenius

Det kommer mye godt fra Sverige. Noe av det beste vi har fått, er det som sangforfatter Lina Sandell og forkynner Carl Olof Rosenius har gitt oss.

Lina Sandell og Rosenius var venner og medarbeidere. Etter Rosenius sin død, skrev Lina Sandell et langt minneord på rim om forkynneren og sjelesørgeren, Nordens ”lille Luther”, C. O. Rosenius.

Her er hele diktet, hentet fra ”Samlade Sånger af L.S. II”

Bilder ur
Karl Olof Rosenii lif’

”Tänken på edra lärare, som till eder hafva talat Guds ord, och efterföljen deras tro, skådande hvad utgång deras umgängelse hade.” Heb 13,7


Herrens är det stora verket – hvilken man med all sin kraft
Gifver väl åt minsta frökorn lif och växtlighet och saft?
Öfver allt och öfver alla råder ju allenast Gud,
Hvem han vill i nåd han väljer til sin man, sitt sändebud.

Han är rik utöfver alla, rik i sina redskap ock,
O, må vi med vördnad skåda på hans dyra vittnesflock!
Hvarje tjänare sin gåfva liksom sin mission har fått,
Men hvad han hos alla söker, det är trohet, trohet blott.

Dock, om nu vi skulle vandra spörjande ibland vårt folk:
Hvem har Herren här bland eder brukat til sin viljas tolk?
”Hvem har framför många andra framlagt nådens lära klar?”
Skulle tusen röster svara: ”Vår Rosenius det var!”

Lina Sandell
......

Hörom ock den unge pastorn, af Guds frid delaktiggjord
I det öfverfulla templet fritt förkunna nådens ord
För de tusende, som komma mången gång från fjeran trakt
Gripna utaf ordets sanning och af evangelii makt.

Hörom honom fritt bekänna: ”Länge jag i blindhet gick,
Djärft predikande en lära, hvaraf lif dock ingen fick
Talande om tro och bättring, gärningar och goda verk,
Men förgätande att grunden är blott Kristi gärning – märk!

Nitisk mot den nya läran stod jag där så stolt och stark,
En ortodoxiens kämpe på förnuftets frusna mark;
Men hvad under, Herren fann mig, bragte mig till korsets fot,
Med ett blad af ”Pietisten” han mig fångat i sin not!

Några ord ur Romarbrefvet med förklaringen deraf
Väckte mig till ny besinning af hvad Gud med Sonen gaf,
När det heter: Genom honom vi förlikningen nu fått,
Allt är botadt i den ene – allt är genom honom godt!

Hvad jag förr ej sett, jag såg nu, glad, förundrad, blygselfull;
Sedan dess väl många stormar sökt min fridsgrund slå omkull,
Men den står dock fast, ty Herren själf i nåd har lagt den så,
Och hvad han har lagt det måste uti evighet bestå!”

II
Vid Fyris strand, i glada ungdomsstaden,
Där fosterlandets söner sig forsamla
Till ädel täflan inom andens rike
Der vetenskapen öppnar sina salar
Och konsten hägrar med sin rika tjuskraft
Och sången klingar än i sena kvällen
Där återfinna vi den forne pilten
Från herdetjället i den höga norden
Han, som för syskonskaran höll sin första
För lifvet så betecknande predikan.

En högrest yngling med de rika lockar
Kring pannans hvalf, och sällspord lif i blicken
Han möter oss, men icke på arenan
För lärda täflingar, nej, i den tysta
För allas undangömda kammarn.
Där kämpar han en högre kamp än tidens
För ovisst mål och jordisk pris, hvars lager
Så ofta vissnar, innan sol är bärgad.
Ett obeskrifligt svårmod tryckt sin stämpel
På hvarje drag utaf hans öppna anlet,
Ej studier, ej vänners bref, ej ordet,
Det gamla ordet, nyss så högt värderadt
Så ljufligt njutet uti Norrlands skogar
Bland dyra nådesyskon, kunde skingra
Den tunga natt, som spänt sin mörka vinge
Utöfer friska, ungdomsvarma hjärtat.

Det var en tid lik Luthers uti Erfurt,
Då i den trånga, tysta klostercellen
Han låg i stoftet, kämpande med Herren.
Så här Rosenius – vårt hemlands Luther!
Han bedt om kraft, ej ljus åt honom skänktes
I samma mått, på samma tid han tänkt sig,
Ja, då den underlige Herren gjorde
Hvad i sitt ord han sagt seg vilja göra,
När han sin tjänare begynte leda
På vägar, hvilka denne icke kände:
Då vaknade uti hans unga sinne
De ”hemska tvifvel”, hvarom själf han skrifvit,
JA, tvifvel på Gud, som skapat världen
På bibeln och dess evigt fasta sanning,
På en försonad, huld och nådig Fader,
Som hör och bönhör sina barn i nöden
Och älskar dem med evig faderskärlek.
Lik Jakob vid det trånga vadet Jabbok,
Han brottades den långa, mörka natten,
Till dess hans egen starkhet blef så bruten,
Att den gick upp allena uti Herrens,
Och han för hvarje dag behöfde lefva
Af nåden blott, Guds fria nåd i Kristus

Ej underligt om kampen räckte länge,
Om degelen måste vara het, då Herren
Här ville bilda sig ett utvald redskap,
I nödens skola helgadt och bepröfvadt.
Den lärare, som skulle leda andra
På salighetens väg, behöfde smaka
I högre mått så nödens djup som nådens.
Den herde, som med äkta herdesinne
Behöfde själf från kulorna i öknen
Sig skulle vårda , om den klena hjoden,
De leoparders berg och lejons boning,
Bli lyftad upp på öfverherdens axlar
Att såsom helt förlorad saligt frälsas.
Den tröstare, som skulle bringa tusen
Hugsvalelse i syndnödens klyftor
Och veta tala med de trötta själar
Den rätta tid – han måste själf ha druckit
Ur Herrens tröstebägare i nöden;
Liksom det står i allra högsta mening
Om honom, som vår synd uppå sig lade:
”Däraf att själf han varit pint och frestad,
Han kan och hjälpa dem, som ännu frestas.”

Så fostrades i Herrens egen skola
Vid bön, anfäktning och vid bibelordet
(Ett treblad, hvilket enligt Luther bildar
En teolog utaf det rätta slaget)
Den man, hvars namn i Skandien af tusen
Välsignas under tack och lof till Herren.

III
Har du vandrat öfver fälten nogon majdag klar och varm,
Har du sett den späda grönskan spira upp ur jordens barm,
Har du skådat lundens knoppning och den lösta flodens språng,
Har du lyssnat till den glada fågelskarans hemkomstsång?

O, då vet du hvad en vårdag i den höga norden är,
Och då anar du måhända hvad det löftet innebär:
”Ödemarken skall ock glädjas, blomstra som en lilja än
Libanons og Karmels skönhet Herren gifva skall åt den.”

Också vi en sådan knoppning skåda fått med fröjd och hopp,
Löftesrik den späda brodden skjutit blyg ur jorden opp,
Andens varma sommarfläktar örtagården ljuft berört,
Turturdufvans röst man åter här och där i bergen hört.

Herrens är det stora verket – hvilken man med all sin kraft
Gifver väl åt minsta frökorn lif och växtlighet och saft?
Öfver allt och öfver alla råder ju allenast Gud,
Hvem han vill i nåd han väljer til sin man, sitt sändebud.

Han är rik utöfver alla, rik i sina redskap ock,
O, må vi med vördnad skåda på hans dyra vittnesflock!
Hvarje tjänare sin gåfva liksom sin mission har fått,
Men hvad han hos alla söker, det är trohet, trohet blott.

Dock, om nu vi skulle vandra spörjande ibland vårt folk:
Hvem har Herren här bland eder brukat til sin viljas tolk?
”Hvem har framför många andra framlagt nådens lära klar?”
Skulle tusen röster svara: ”Vår Rosenius det var!”

Hörom då: I låga stugan sitter där en åldrig man,
Som det hårda knappa brödet blott med nöd förtjäna kan.
Men ur blicken strålar likväl frid, förnöjsamhet och hopp,
Ty till en barmhärtig Fader tillitsfullt ha skådar opp.

”Hvaraf denna frid, du gamle”, spörja vi med undran stor,
”Jo, på Herren Jesus Kristus, trots all skröplighet, jag tror.
Syndabördan nu ej längre hvilar på min krökta rygg,
Gud har kastat den på Kristus, därför är jag fri och trygg.

Länge nog jag gått och suckat under Moses tunga staf,
Sökande med egna krafter lyfta samvetsbördan af,
Men den blef blott tyngre, tyngre, tills jag i en salig stund
Höra fick det dyra ordet om ett evigt fridsförbund.

Vid en sammankomst där borta uti kyrkobyn vid än
Läste man i ”Pietisten” om ”förbundet med Guds Son”
Och den nya lag som gäller än för Sonens barn – och se,
Bördan föll från tyngda skuldran, och jag måste saligt le.

Sedan dess, hus annorlunda har ej allt gestaltat sig,
Hvad som förr var tungt och bittert är nu lätt och ljuft för mig
Herren vare lof för gåfvan af en lärare, som vet
Tyda för oss höjden, djupet utaf nådens hemlighet.”

Hörom ock den unge pastorn, af Guds frid delaktiggjord
I det öfverfulla templet fritt förkunna nådens ord
För de tusende, som komma mången gång från fjeran trakt
Gripna utaf ordets sanning och af evangelii makt.

Hörom honom fritt bekänna: ”Länge jag i blindhet gick,
Djärft predikande en lära, hvaraf lif dock ingen fick
Talande om tro och bättring, gärningar och goda verk,
Men förgätande att grunden är blott Kristi gärning – märk!

Nitisk mot den mya läran stod jag där så stolt och stark,
En ortodoxiens kämpe på förnuftets frusna mark;
Men hvad under, Herren fann mig, bragte mig till korsets fot,
Med ett blad af ”Pietisten” han mig fångat i sin not!

Några ord ur Romarbrefvet med förklaringen deraf
Väckte mig till ny besinning af hvad Gud med Sonen gaf,
När det heter: Genom honom vi förlikningen nu fått,
Allt är botadt i den ene – allt är genom honom godt!

Hvad jag förr ej sett, jag såg nu, glad, förundrad, blygselfull;
Sedan dess väl många stormar sökt min fridsgrund slå omkull,
Men den står dock fast, ty Herren själf i nåd har lagt den så,
Och hvad han har lagt det måste uti evighet bestå!”

Hörom ock de dyra vittnen som utur vårt folk gått ut
Med det fria bjudningsordet, lyssnom nu på dem till slut,
När i stilla brödrakretsen lätt den frågan springer fram:
”Broder, säg, hur fick du blicken riktad på Guds dyra lamm?”

O, hur ofta ljuder svaret på ett sådant spörsmål än:
”Länge jag rannsakat skriften och ej funnit ljus i den,
Men till slut en gyllne nyckel uti nåd mig gifven blef:
”Gud ske lof för ”Pietisten” och dess kära Romarbref!”

Ja, så kunde än vi spörja och alltjämt få samma svar,
Vittnande om hvilken dyrbar gåfva oss den skriften var,
Mänskohjärtats labyrinter läggas frami dagen där,
Men än mer den nåd, som evigt väldig öfver synden är!

Dock, ej blott det skrifna ordet, som på duvovingar flög
Och hvaraf så månget hjärta lif och kraft och näring sög,
Vittnar om Guds nåd og gåfva; därom vittnar lika fullt
Ock det muntligt sagda ordet, ledande och fadershuldt

O, hvem lefver ej i minnet dessa stunder som igjen,
Då man samlades kring ordet inom slutna dörrar än,
Eller midt i arbetsveckan skyndade til ”Betlehem”
För att stärkas uti loppet mot ett nytt Jerusalem.

Gud ske lof för hvad han gifvit! Gåfvan står ännu oss kvar,
Fastän trogne såningsmannen re`n sitt värf fullbordat har!
Luther är ej død – han lefver än vid folks och troners fall,
Rosenius i norden efter sekler lefva skall.

IV
Mognande axet
Sakta sig böjer
Redan för höstens
Lättaste vind,
Hvitnande skörden
Bärgas med glädje
Uti de fulla
Ladorna in.

Pröfvande lärarn,
Mognad i striden,
Tröttad af öknens
Brantar och djup,
Lutar förtroligt
Grånade hjässan
Sakta mot Mästarns
Trofasta bröst.

Ånnu med bruten
Stämma han talar,
Talar om Sions
Glädje och tröst,
Pekande stadigt
Hän på den ende,
Som för oss alla
Gifvit sitt lif.

Ljuvflig hans svansång
Ännu oss bringar
Toner af lofsång,
Glädje och hopp!
Etthundratredje
Psalmen af David
Gaf åt hans hjärta
Uttryck därvid.

Stilla, som solen
Sjunker i väster
Sjunker det trötta
Hofvudet ner.
Fridfullt, som vågen
Somnar vid stranden
Sluter i kvällen
Ögat sig till.

Söker sig stilla
Tåren den sista
Väg utfor kinden
Än liksom förr,
Bryts dock, som droppen
Brytes mot solen,
Strax i ett saligt
Leende frid.

Icke för ovisst
Mål har han kämpad,
Icke på svekfull
Grunn har han byggt.
Hva som i lifvet
Tröstat hans hjärta,
Var ock i döden
Ännu hans tröst.

Jesus allena
Allt uti alla,
Människan ringa,
Nåden blott stor:
Sådan var läran
Städs han förkunnat,
Pauli og Luthes
Lära det var.

Under den gröna
Daggstänkta mattan
Hvilar den trötte
Pilgrimen nu,
Men de som många
Undervist hafva,
Skola som stjärnor
Lysa en gång.

O, må den ädla
Säden han sådde
Blomstra och mogna
Härligt i frid!
Ordet var Herrens,
Därför det icke
Åter skall komma
Utan sin frukt.

Blåse en pingstvind
Kraftfull och ljuflig
Genom vår svenska
Sion ännu!
Hvile Guds Ande
Städs öfver Norden,
Samlande nya
Skördar åt Gud!